En text om djuret Homosapien, och vad som gör oss till en fantastisk art.

Vi föds och hamnar hos antagligen två nyblivna föräldrar som inte vet exakt hur man gör om vi är första barnet.
(Det kan de heller inte veta, de har ju aldrig haft det ansvaret för ett barn tidigare.)

De gör sitt bästa efter sin förmåga, och det blir det som det blir.
(Det måste det ju bli, kan inte bli på ngt annat sätt än det sättet det blir på.)

Det enda vi kan påverka är hur det blir nästa gång. Det blir som det blir då med, men förhoppningsvis blir det bättre eller i alla fall annorlunda så vi lär oss mer om hur våra olika ageranden ger olika resultat. Frågar vi oss varför det alltid blir på samma sätt jämt så måste vi titta oss i spegeln, för svaret finns där. Vi gör antagligen på samma sätt jämt, men förväntar oss (konstigt nog) ett annat resultat…

Hur det än blir så påverkar det oss. Vi växer upp i denna miljö och förhåller oss till den, lär oss hantera omvärlden och våra föräldrars styrkor och brister.

Jo, de har vi alla och kommer alltid ha, det är bara så det är. Om föräldrarna går med på att utvecklas så kommer de kunna täppa till/jobba bort vissa brister som de inte gillar hos sig själva. Då uppstår eventuellt andra brister som en konsekvens av det. (Life Fact.)

Vi tränas under uppväxten i, hur vi ska överleva.
Vi använder olika strategier för att få det vi behöver, och att bli accepterade.

Människan är ett av de djuren som vid födseln är totalt beroende av äldre individer för att ha en chans att överleva. Det gör att vi alltid strävar efter grupptillhörighet, acceptans i gruppen och att uppleva positiva känslor.
(Hormoner som Endorfiner, Dopamin och Oxytocin är vårt livs-serum som avgör hur vi mår och beter oss. Denna jakt på, och pga substanserna, gör att vi agerar på vissa sätt, även om det ibland är ohälsosamt för oss.)

Denna strategi i ung ålder formar oss som individer och flockmedlemmar, den påverkar våra framtida relationer och beteenden.

Som ungdomar vill vi bryta oss loss från våra föräldrar och bli självständiga. Vi använder strategier för att bestämma själva, och ibland gör vi saker som inte alls är hälsosamma. Incitamentet till att vi går emot våra föräldrars önskan är känslan av att ta egna beslut, Det ger oss substanser vi mår bra av. Känslan av självständighet. Det här händer omedvetet i hjärnan.

Hur våra föräldrar hanterar vårt uppror påverkar oss och vår relation såklart. Vi är rebeller och våra föräldrars sätt att hantera det med oss, påverkar hur vi formas att hantera situationer där vi har med personer vi upplever som rebelliska eller bångstyriga att göra, senare i livet. Använder våra föräldrar bestraffning finns en överhängande risk att vi som vuxna även får impulsen att bestraffa, om vi behöver hantera en person som inte gör “rätt” enligt vår önskan. Det sättet att korrigera beteenden behöver avvägas noga.

Om våra föräldrar hanterar upproret genom acceptans, samtal och resonemang så lär vi oss att DET är det rätta sättet att hantera “heta situationer” istället.
Föräldrarna får fler chanser att hantera barnet och kan ta dessa chanser att lära barnet andra, nya sätt, än de som de använde när de var oerfarna förstagångsföräldrar.
Dessa chanser återkommer vartefter barnet utvecklas till att bli en egen individ och utvecklar “jaget”.

Här kommer behovet av förälderns personliga utveckling in. Som nyblivna föräldrar åt oss när vi föddes fanns säkert händelser som föräldrarna önskar att de hanterat annorlunda och saker som de önskar att de aldrig gjort eller sagt.
Den insikten är viktig för förändring och utveckling, för det går att förändra och lära om.
Om föräldrarna INTE vill utvecklas och fortsätter använda metoder som är ohälsosamma och får oss att uppleva maktlöshet och oförmåga att påverka vår egen situation, då blir det mindre naturligt för oss att i vuxen ålder göra detta. (Alltså ta makten och kontrollen över vårt eget beteende och livssituation.)
Våra substanser i kroppen ger oss en negativ känsla, och vi gör motstånd.
Här får vi olika förutsättningar av våra föräldrar.
Det behöver vi inte klandra dem för, de är ju människor med fel och brister, som är en del i att de är just människor.

De olika förutsättningarna kan beskrivas som att de som haft föräldrar (eller andra förebilder) som på ett konstruktivt sätt hanterat förändringar och nya situationer gör det själva när de blir vuxna. Vi gör det på impuls och kanske inte ens själva reflekterar över att vi hanterar situationer i vår närhet på ett visst sätt.

De som haft föräldrar (eller andra förebilder) som skapat en värld och verklighet för oss som inte går att påverka, där det inte finns ngt pålitligt sätt att få deras uppskattning och kärlek, blir förvirrade och vilsna. Vi blir oroliga iom att vi inte kan lita på att vårt beteende lägger grund för att ge oss stöttning och omtanke.

Våra föräldrars oförmåga att vara så pass konsekventa med stöttningen, acceptansen och kärleken har högst sannolikt inte med oss att göra. Deras är deras eget känsloliv som går ut över oss.
Deras oförmåga att agera med insikten om hur det påverkar oss.
(Helt naturligt, det är mänskligt.)

Dock tror vi kanske att det har med just oss att göra, då vi lär oss av hur våra föräldrar (eller annan vuxen vi tyr oss till) reagerar i vår jakt på uppskattning, trygghet och kärlek som ju är en förutsättning för vår överlevnad i ung ålder. (Kravet på uppmärksamhet kommer av behovet att bli sedd och accepterad i flocken.) Ingen av oss är felfri, och våra föräldrar får många chanser att förbättra sättet att hantera sig själva, och oss.
De kan ta chansen att ändra sig, vare sig vi är tillräckligt gamla för att vilja vara rebeller, eller när behovet av att krypa upp i en famn och slappna av och få höra att allt kommer ordna sig, är som störst.

Syftet med hur vi förhåller oss till vår omvärld är att jaga endorfiner, dopamin och oxytocin. Vi vill uppleva känslan av tillfredsställelse, välmående och välbehag. Det är kroppens eget knark. Vi strävar efter att göra saker som ger oss det.

Det är vi som organismer programmerade till.

Även fast dessa substanser i kroppen får oss att må bra så kan vi få obehagskänslor när vi gör saker som borde ge oss substanserna och den positiva känslan. Om vi tex blivit ”skammade” när vi gjort saker vi vill och som vi gillar. Om vi under uppväxten gjort saker som naturligt gett oss de positiva känslor som vi eftersträvar, men blivit bestraffade för de beteendena så omprogrammeras vi och känslan vi får när vi gör dessa saker kan göra att vi känner skuld, Vår förmåga att göra saker vi mår bra av begränsas.

Det skapas en stigmatisering som yttrar sig som en överkänslighet, där vi reagerar starkt åt ett negativt håll.
Pga känslominnet att vi kommer bli bestraffade.

Så till det här med olika förutsättningar under uppväxten;

Om vi under uppväxtåren lär oss att ändrat/nytt beteende inte är negativt, utan en del i utveckling så blir vi mer utvecklingsbenägna. Nya beteenden bemöts med nyfikenhet och uppmuntran, om de är positiva.

Om vi blir ifrågasatta mycket när vi beter oss annorlunda, blir vi överkänsliga mot nya (i våra ögon annorlunda) beteenden. När vi i vuxen ålder fått en överkänslighet inför vissa saker (att det är känsloladdat) så kan människor i vår flock/omgivning ha en total oförståelse inför vår starka reaktion.

Det kanske inte så konstigt, ifall situationen är naturlig, självklar och friktionsfri i deras värld. De har ju inte upplevt våra känslor i situationen tidigare i livet.

Graden av förståelse för andra människors beteenden påverkas av våra egna tidigare upplevelser i dessa situationer. I och med vår programmering som barn, i jakten på trygghet och att bli sedda, behöver vi inse att vi alla lever i olika verkligheter.

Våra olika verkligheter och uppfattningar om hur världen ser ut baseras på vår inlärning om vilka beteenden som skapar vilka konsekvenser.

Som barn sätts detta väldigt starkt i oss, det handlar ju om liv och död.

Människans liv i dagens moderna struktur och regelverk för överlevnad har funnits i en mikroskopisk tidsperiod sett till vår existens. (Tänk att vår hjärna är programmerade att överleva på savannen, eller i grottor.)
Vår rädsla för att bli övergivna, styr oss. Vi triggas med en förväntad (omedveten) konsekvens att vi inte kommer överleva om vi tar fel beslut eller beter oss på ett sätt som gör att vi riskerar att hamna utanför flocken.
Hoten där var djur som man inte överlever en fight med, men också ensamhet/utfrysning, som i förlängningen otvivelaktigt betyder död. Flocken är trygghet och överlevnad för alla flocklevande arter.

När vi växer upp och själva blir vuxna och ev föräldrar, så har vi dessa inlärda beteenden med oss.
Kroppen är också tränad att utsöndra olika hormon beroende på situation, för vår överlevnad.
Hormonerna får oss att må på ett visst sätt och vi agerar på det genom att antingen dra oss undan, attackera, eller förhandla. Det har vi lärt oss av vår uppväxtmiljö som till i de flesta fall bestod av våra föräldrar, eller vuxna i vår närhet.
Sättet vi beter oss på som vuxna baseras till väldigt stor del på vilka hormoner som utsöndras (och styr vårt beteende) för överlevnad. Vi agerar impulsstyrt på direkta hot eller utformar och genomför en strategi i situationer som vi upplever som otrygga och obehagliga.

Vi har alla ett barn i våra vuxna kroppar som är olika utvecklat eller outvecklat.

Vårt inre barn utvecklades i en värld där vi var helt beroende av att anpassa oss för att överleva.
Jakten på kärlek, acceptans och trygghet sitter i hjärnbarken (bildligt uttryckt), skapades för ett liv på savannen, eller i skogen. Impulsen vid rädsla, eller obehaget i en viss situation går att programmera bort med träning, rätt förståelse och genom att hitta rätt incitament för att genomföra förändringen.
(Har du inte rätt incitament faller man troligtvis tillbaka till gamla mönstret inom tre månader.)

Många impulser och reaktioner trivs vi med och en del trivs vi inte med. Det mesta går att träna, och utveckla för att agera som vi önskar, om du går med på att göra jobbet. Ta gärna hjälp.

Ju mer främmande vi själva är inför nya beteenden och situationer, desto längre bak i startfältet hamnar vi, när vi vill påbörja en förändrings-/utvecklingsresa.
Det är dock fortfarande möjligt, om du gör jobbet. Ta gärna hjälp.
Förmågan att hantera nytt har vi nytta av i all utveckling så den resan behöver inte göras helt när vi vill lära oss ett nytt beteende eller träna bort ett gammalt.

Flocken

De av våra beteenden som är en del av vår identitet är extra svåra att träna bort. Där har vi lärt oss vilken roll vi har fått i gruppen/flocken (, i familjen, bekantskapskretsen osv,) baserat på vårt beteende.
Då får vi också ett externt motstånd att ändra på oss, som vi behöver hantera.
Vi kan också bli förvirrade och få en mindre identitetskris när vi utvecklas i och med att vi inte känner igen oss själva med det nya beteendet. Det behöver vi också hantera.

Ett ypperligt tillfälle att träna detta är när du byter arbete eller sysselsättning. Du får applicera ditt nya önskade beteende direkt, utan att bli ifrågasatt.
Din roll i gruppen kommer baseras på det beteendet. Gruppen kommer dessutom förvänta sig ditt nya beteende och kanske göra dig uppmärksammad på om du faller tillbaka till ditt gamla beteende (,som för dom är nytt).

Tryggheten kommer till dig så småningom när du vidhåller det du förhoppningsvis upplever som en positiv utveckling.

Otryggheten känner du för att du är ovan. Förändring till nytt blir okänt, otryggt.

I dina tidigare grupper/flockar kan det bli gnissel, när de andrai gruppen inte känner sig trygga med ditt nya beteende (de har ju definierat dig genom ditt beteenden i relationen med dem och andra) och här är det bra att förklara att vi håller på att utvecklas.
(Eventuellt kanske du tom inspirerar ngn annan att också utveckla nya, bättre beteenden.)

En del grupper/flockar kommer ha svårt att acceptera ditt nya beteende, det betyder absolut inte att du behöver bli ditt gamla jag eller ta tillbaka ditt gamla beteende. Det betyder bata att du kan behöva lämna gruppen eller umgås mindre med dom. (De hindrar ju din utveckling.)
Du har ju troligtvis valt att träna in nytt beteende för att se om du mår bättre.

Så du har att välja mellan att fortsätta må dåligt av ditt beteende eller minska kontakten med gruppen.

Gruppdynamik.

Här kommer gruppens/flockens värdering av din position och roll i gruppen speglas. Accepterar de ditt nya beteende så är din närvaro i gruppen baserad på att de ser dig som människa och uppskattar din närvaro för dina positiva egenskaper.

Accepterar de inte din förändring finns stor risk att du tillhört gruppen för att ditt dåliga beteende är det som skapat samhörighet med dom eller kanske att din brist/ditt dåliga beteende gjort att de känt sig bra och trygga.

Kanske är ditt nya beteende att stå upp mer för dig själv och säga ifrån när du inte vill göra som de vill?

Låt inte gruppens behov komma före dina egna i detta läge.
Du har ansvar för, och ska ta ansvar för din egen hälsa.

Din uppgift är att sköta om ditt eget välmående och ta hand om dig själv. Om andra påverkas negativt av ditt nya beteende är det deras ansvar att hantera det och ditt ansvar att kommunicera om det, ifall behovet finns. Du bidrar säkerligen till att hela gruppen utvecklas.

Det enda konstanta är förändringen.

Det bästa verktyg att skaffa oss är att: Kunna hantera förändringarna och förhålla oss till dom på ett hälsosamt sätt. En annan viktig sak att komma ihåg är att våra reaktioner och impulser troligtvis skapades när vi förlitade oss på dom för vår överlevnad som hjälplösa barn och som vuxen sker mycket sällan de konsekvenser vi är programmerade för att undvika som barn. Det är det det handlar om att bli vuxen.

Identifierade du dig som barn eller vuxen i texten?

Om du kan identifiera dig med barnet i texten, och förstår vad som påverkar oss under uppväxten, hur vi som små barn är programmerades för överlevnad så förstår du kanske mer om varför du är som du är idag?

Om du förstår varför du känner som du gör i olika situationer, att du är en människa och varelse som har överlevt konsekvenserna under uppväxten genom att utveckla och hitta strategier för överlevnad, så har jag förhoppningsvis lyckats förmedla ngt till dig.

Läs texten ovan igen med perspektivet att du är den nyblivne föräldern så kanske perspektivet ökar. Tänk på att utvecklingen beskrivet ovan loopar vid varje nya generation som föds dessutom. Vad hade dina föräldrar för föräldrar? Hur var kulturen då? Vilka förebilder har de växt upp med osv osv…

Samhällets normer förändras

Tänk dig förvirringen växa upp i en familj där du lär dig att mannen var överhuvud och kvinnan skötte hemmet. När du sedan själv blir vuxen så gäller dessa samhällsnormer alls. Tar du ansvaret att söka hjälp och stöd för att förändra ditt synsätt och gå till en psykolog så finns risk att du ses som psykfall av omgivningen iom att till psykologer går bara ”knäppa människor”.

Känslan av provokation är bra, då har du identifierat ngt som går att utveckla.
Antingen din egen uppfattning eller förståelsen för andras uppfattning.

Om du känner dig provocerad, eller känner överhuvudtaget så har jag lyckats nå ngt hos dig. Starka känslor är en reaktion på ngt.

Du har en känslighet, det är bra. Att vi känner saker betyder att vi lever.

Blir du provocerad och får upp garden så betyder det att du identifierat en överkänslighet vilket är superbra. Då finns ngt att jobba på och utveckla, träna och förbättra om du vill. 

Reaktionen provocerad betyder att vi får upp garden, att vi blir beredda på att slåss för vår egen uppfattning när någon påstår något annat än det du tycker och tror på.

Utveckling betyder inte alltid att du ändrar din uppfattning, det kan också betyda att du får ett vidare perspektiv och accepterar att det finns andra synsätt än ditt eget. Du kommer också förstå andra människor bättre.

Acceptans, att låta andra människor få ha sina synsätt, och du dina. Så kommer det alltid att vara. Det som händer när vi blir provocerade är att vi slutar lyssna, vi stärker våra sinnen för att vidhålla vår egen uppfattning. Vi slutar tänka.

Kan vi träna bort överkänsligheten som kickar in när någon uttrycker saker vi själva inte står för och lyssnar istället så lär vi oss kommunicera bättre. Vi bli klokare, lugnare och mer balanserade.

Tränar vi bort överkänsligheten blir vi också lugnare individer över lag och kan använda energin smartare, när vi verkligen behöver den. Inte slösa energin genom att ständigt reagera och försöka styra saker vi inte kan påverka.

Det är lätt…

…inte. Det är tricky, ingen påstår att det skulle vara lätt heller. Starka människor har ofta gått igenom och hanterat svåra eller tuffa situationer i livet. Utveckling sker vid problemlösning på ett visst sätt.
(Alltså är undvikande beteende inte så utvecklande.)

Vi tar många beslut och agerar många gånger som vi i efterhand önskar att vi inte gjort.
Hur skulle vi kunnat göra annorlunda, med ingen erfarenhet?

Det kan vi inte, vi lär oss av att göra, prova, misslyckas och prova igen, på nya sätt om vi upplever det tidigare inte fungerade. Alltså upplever, misslyckandet kan alltså vara relaterat till din uppfattning och upplevelse av vad som är misslyckande. Kanske behöver du omvärdera dina definitioner av lyckad/misslyckad eller vad som är bra eller dåligt?

Vi alla fuckar upp våra barn, det är en del av vår uppgift som föräldrar. Det rustar våra barn att hantera situationer där ngn fuckar upp situationer under resten av deras liv. Ju mer vi fuckat upp, och hanterat det konstruktivt, desto bättre blir våra barn rustade att hantera komplicerade situationer under sina liv. Att fucka upp är den del av livet.

Vi gör inte som andra säger, vi gör som andra gör. Omedvetet.

Vi är människor, och dynamiska. Med alla skills, förmågor, fel och brister.

Gör saker med vetskapen om att misslyckande betyder otränad, så fortsätt träna!

Vi kan inte hindra alla dåliga saker från att hända, bara för att vi känner till konsekvenserna. Undanhåller vi våra barn situationer som är obehagliga eller vi själva har lärt oss att undvika genom att inte hantera dom, kommer våra barn heller aldrig lära sig det.

Låt dom lägga handen på plattan. Prova att göra det igen, själv så kanske du lär dig ngt nytt. 🙂

Jocke, 2020-08-06